dag 7
innan avfärd hade jag svårt att sova.
jag gick upp innan väckarklockan ringt, åt en lättare frukost och packade de sista sakerna inför färden.
tänkte på en viktig detalj av resan: avfärden. vem skulle dokumentera den? var fanns de svenska flaggorna? startsignalen?
funderade ett tag på att ta mig ner till slottet. börja med en honör. hedra fosterlandet.
kanske kunde en av vakterna ta en bild på mig. i sämsta fall en japansk turist.
men det blev pendeln direkt ut till märsta istället.

väl ute ur city började jag cykla. upp och ner med benen, runt runt runt med hjulen. åkrar och ängar. vind i rågen, vind i håret. passerade kossor och bondgårdar, bönder och traktorer. byar, samhällen, floder, fotbollsplaner, åar, runstenar, kyrkor, milstenar, källor, villaområden, sjöar, busshållplatser, broar.

till en början var allt vackert. men efter ett par mil började det bli uttjatat. jag stannade till vid en skogsdunge och tog en cigg. ett fruktansvärt korkat beslut.

efter ytterligare några mil var tristessen ett faktum. skulle jag inte vara med om något spännande, på riktigt!? typ ha sex med en frodig kvinna i en ladugård och dricka ayauasca? jag har ju för fan läst bukowski, lundell, keruac – det ska alltid liggas och knarkas när man reser!

tydligen inte. jag fortsatte bara att passera idisslande kor och annat sysslolöst kreatur. sent på kvällen slog jag läger, besviken över att allt jag gjort var att cykla. men vad hade jag väntat mig av en cykelsemester, egentligen?